Lova Lundin besökte Drama Boreale i Helsingfors. Hon upplevde ett fullspäckat program, många möten, såklart lite bastu och tyvärr en känsla av att det går trögt för drama i norden ”På dramafronten intet nytt.”
– Jag känner mig påfylld av att ha fått känna nordisk kämparglöd och basta med en britt!
Den 6-8 augusti hölls den nordiska dramakonferensen DramaBoreale. Konferensen återkommer var tredje år och de nordiska länderna turas om att vara värdar. Denna gången bjöd Uniarts Helsinki in. Vi var 140 deltagare från cirka 20 olika länder som möttes upp i Helsingfors.
Drama i skolan (som ämne, metod eller en del av läroplanen) var den mest centrala frågan under konferensen. Keynote-talare Nina Dahl-Tallgren ställde frågan hur drama förändrar undervisning – och vad undervisningen då blir? De forskningsresultat som presenterades, inte bara av henne utan också av andra under konferensen, talar samma språk och visar återigen på hur drama, estetiska ämnen och ett upplevelsebaserat lärande skapar mening och identitet. Dahl-Tallgren menar att drama i klassrummet bjuder in oss till att se på undervisning som mer än en förberedelse för framtiden, det kan också vara en praktik av/träning i ”togehterness” i nuet. Detta vet vi om. Vi har alla upplevt det. Det är kanske just därför vi valt att arbeta med drama. Intet nytt. Men ändå lika viktigt.
I en lägesrapporter från vart och ett av de nordiska länderna fick vi höra att både situation och givna förutsättningar för drama är olika i respektive land. Island är fortfarande det enda landet som har drama som både ämne och metod i skolan, men de ville inte ta något för givet och menar att kampen ständigt pågår för att behålla dramas position. I värdlandet Finland har man snubblat på målsnöret vid åtminstone ett tillfälle där drama kunde ha införts i skolan. Och de vittnade om konkurrensen också mellan de estetisk praktiska ämnena. För vad ska tas bort om drama adderas – inte bild- eller musiktimmar väl? Danmark är få och små. I kontrast till det inspirerar Norges arbete, särskilt med sin stora förening av drama- och teaterpedagoger. Många kan göra skillnad! I den andan väcktes en enande kämparglöd och en uttryckt önskan om att de nordiska länderna bör driva en gemensam sak för drama i skolan. Visa på varandra som exempel, peka på samma mål, dra nytta av varandras lärdomar.
Konferensens program bestod av 87 valbara programpunkter, både paper presentations, samtal, föreläsningar och workshops. I dessa fick man ta del av alla finurliga sätt som vi dramapedagoger jobbar på för att tråckla in drama i skolans värld. Via idrottslärarstudenter och konflikthantering, genom samarbeten mellan scenkonstutövare och lärare, i geografi-, historia-, matteundervisning. Genom sagor, gestaltande, processdrama och i skriftliga rapporter. Till och med utklädda till får! Jag får känslan av att vi gör allt. Att vi har gjort allt. Flera gånger till och med. Men det är fint att få samlas – fylla på, själv vara deltagare, sucka och skratta tillsammans. Och basta.
En minnesbild jag tar med mig från dagarna i Helsingfors är från bastun där en glad och brittisk kulturtant i sina bästa år modigt slår sig ner mellan några isländska bastu-vikingar. ”Are you just supposed to sit here, is that what you do?” frågar hon. Som svar häller de en skopa vatten på aggregatet och när vågen av varm vattenånga slår till börjar den nu förfärade britten genast ropa ”oh, oh, open the door, open the door!”.
Om tre år är det dags för Island att bjuda in. Vi får se om bastun är lika varm då och om dramafronten har kunnat röra sig framåt.
Lova Lundin
Fler röster från konferensen
Det största för mig är att få vara i konstnärliga och personlighetsutvecklande upplevelser.
Jag träffade någon som nästan gör precis det jag gör fast i ett annat land, på en annan plats!
Att få träffas och skapa tillsammans.
Yrket är så brett – folk gör så olika saker, det är inspirerande!
Den största behållningen är att få träffa alla andra pedagoger – dela och inspireras.
Vi behöver varandra, de nordiska länderna. Det finns en gemensam kamp.
En god eftersmak!
