Fries, Julia (2026)
(Diss) Stockholm. Stockholms universitet
Sammanfattning: I en tid präglad av ekologisk och social osäkerhet finns ett växande behov av pedagogiska praktiker som främjar hopp, handlingskraft och en förkroppsligad delaktighet i framtiden. Denna doktorsavhandling undersöker hur tillämpad drama kan fungera som en resurs i utbildning för hållbar utveckling. Studien utforskar hur universitetsstudenter och unga vuxna engagerar sig i kroppsliga och imaginativa praktiker som gör det möjligt för dem att relatera till hållbarhetsfrågor på nya sätt. Forskningen genomförs inom ramen för dramapedagogik och bygger på dramainterventioner med studenter i en universitetskurs och deltagare i ett ungdomsprojekt. Av de 85 deltagarna i fyra grupper valde 36 att bli intervjuade efteråt om sina erfarenheter. De transkriberade intervjuerna och annan dokumentation analyserades genom en ansats som utvecklades från kvalitativ till postkvalitativ, inklusive konstnärliga inslag. Dessutom innehåller avhandlingen autoetnografiska spår och reflektioner från clownarbete kopplat till hållbarhetsfrågor.
Resultaten visar att drama är ett kraftfullt, men också krävande, pedagogiskt verktyg i miljö- och hållbarhetsutbildning. Det möjliggör känslomässigt uttryck samt kroppslig och kollektiv reflektion i skapandet av föreställda framtider. Det främjar också gruppsammanhållning och en känsla av hopp inför komplexa utmaningar. Samtidigt kräver drama som undervisningsmetod inte bara kunskap om både drama och hållbarhet, utan också deltagarnas vilja, psykologisk trygghet och tid för att bygga tillit. Forskningen visar vidare att drama och kreativa processer kan bidra på ett meningsfullt sätt till kunskapsproduktion, särskilt när existentiella och samhälleliga kriser står i fokus. Den estetiska dimensionen framträder som värdefull för att kunna förbli öppen, lekfull och kreativ mitt i osäkerheten. (texten är en översättning av avhandlingens abstract)
